“Vi lekte tills mamma stod på trappan och vrålade för hundranittielfte gången att middagen var klar.”

Tänk vad ett inlägg kan sätta igång tankar och känslor! Radio pratade om mat denna morgon och som alltid delar jag med mig av mina tankar kring hur jag älskar en spaghetti bolognese där köttfärssåsen fått puttra sedan efter frukost, med lite riven parmesan överst. Samtidigt är jag barnsligt förtjust i hjulmakaroner och köttfärssås på burk. Motsägelsefullt, men sant.

Min käre fader, flitig Facebook-användare sedan pensionen (vilket jag för all del uppskattar, det känns underbart att dela mer av vardagen med de man älskar mest) kommenterade att när jag var liten var makaroner och stekt rökt fläsk en favorit.

Och det var det! Måndagar var aldrig tråkiga när jag var liten. Mamma jobbade kväll och pappa hade övning med brandkåren, så middag behövde fram och det ganska snabbt, när ungar var hämtade på fritids, hos dagmamma och allt vad det var. Snabbmakaroner och stekt rökt fläsk stod oftast på menyn. Och till vår förtjusning! Vad som än hände, hur veckan än såg ut, så hade man makaroner och fläsk att se fram emot på måndagar.

Fast jag hade alltid massor att se fram emot, så om det var fläsk och makaroner eller “Läderlappen” på TV. Jag låter som hundra år gammal när jag säger att när jag var liten hade vi bara två tv-kanaler, men så var det. Man tittade på “Moi mukkulat!” (“Hej, små knattar!”), ett finskt barnprogram som gick vardagar 17.45 innan Aktuellt och Björnes Magasin. Man fattade inte ett skit, men det var ett barnprogram.

Och ju mer jag tänker på min barndom, ju mer tacksam känner jag mig. Jag har haft en otroligt odramatisk uppväxt. Den enda egentliga turbulensen jag minns är när morsan och farsan bråkade halvrejält en gång, och en gång när jag blev upprörd av att pappa skällde på Jenny. När man under årens lopp under middagar, fikor och andra umgängesformer pratat med vänner och bekanta om barndomen har jag insett att jag haft det otroligt bra.

Vi lekte tills mamma stod på trappan och vrålade för hundranittielfte gången att middagen var klar. Vi åt lövbiff med pommes och bearnaisesås på fredagar och fick lördagsgodis på lördagar. Sov vi över hos mormor och morfar fick vi hyra film. Vi hade en lekstuga, vi hade kaniner som morsan fick jaga i trädgården i morgonrock var och varannan morgon. Vi hade bästa vännen längre ner på gatan.

Vi hade allt och en ständigt återkommande tanke i mitt liv som förälder är att jag önskar och hoppas att jag kan ge mina egna barn samma goda liv mina föräldrar gav (och till denna dag fortsätter att ge) mig.

“Jag tycker synd om de som måste ha en fysiskt närstående relation till någon för att kunna sörja en person.”

“Du kände ju inte ens honom/henne!”. Det är den vanligaste reaktionen jag möts av när jag beklagar min sorg över dödsfall av vissa celebriteter. Men även om jag sällan får bemötandet av samma person två gånger så blir jag aldrig arg eller upprörd på det bemötandet.

Tvärtom. Jag tycker lite synd om de som inte förstår. Jag tycker synd om de som måste ha en fysiskt närstående relation till någon för att kunna sörja en person. Jag tycker synd om dem för att anledningen till att jag sörjer är för att jag kunnat känna en enorm glädje, tröst eller kärlek för den celebritet som gått bort.

Earle Hyman, Micke Nyqvist, Adam West, Rikard Wolff, Björn Granath, David Bowie, Charlie Murphy, Bengt Fahlström, David Bowie, Ivan Reitman, Paul Gray, Alan Rickman, Jim Henson, Richard Hunt, Jerry Nelson… Listan kan göras lång, jag kan hålla på i evigheter med personer som jag inte känner, men som jag sörjer för att de inte är kvar hos oss längre. Att kunna ta in och glädjas åt och till och med känna kärlek för en konstform, det ser jag som ingenting annat än en stor gåva.

Och varför skulle skulle jag inte? Earle Hyman visade som Panthro i “ThunderCats” att med styrka och tekniskt kunnande kan man komma långt. Micke Nyqvist visade mig att man kan inte tävla i musik i “Så som i himmelen”. Adam West som 1960-talets inkarnation av Batman visade mig att har man bara ett ess i skjortärmen klarar man de mest knepiga situationer, även om det handlar om en haj-avstötande batspray. Rikard Wolff lärde mig mycket om kärlek. Björn Granath var nog den närmsta versionen av min egen pappa jag sett på film. Jim Henson lärde mig att det är insidan som räknas. Paul Gray hjälpte mig genom Slipknot genom en tonårsaggression som annars hade varit jobbig att hantera. Charlie Murphy lärde mig om humor.

Det är Charlie Murphy som är orsaken till att vi ens vet vem Eddie Murphy är, för övrigt…

Om jag inte kan få sörja de här människorna, för att jag inte känner dem personligen… Är det mer rätt då att jag går på begravningen för den där snälla tanten som handlade av mig under alla år på ICA som jag alltid pratade med? Sitta där och klämma fram en krokodiltår? För jag kände ju trots allt henne.

Eller så låter jag bli att hyckla, hedrar jag henne genom att tänka på alla glada minnen och tycker det är synd att hon inte är här, och känner sorg när sorgen är äkta. Och jag kommer känna en stor sorg tills min tjänstgöring på denna planeten är över för att jag inte fick chansen att träffa Jim Henson och tacka honom för att han varit med och skapat den person jag är.

Jag gör som jag gör för att jag är den jag är. Simple as that.

“Där står Håkan Hellström och Slipknot och säljer bröd utav själva fan.”


Den 4 december var det 17 år sedan jag satt vid en skoldator och gjorde precis som många andra – inte vad jag skulle.

Via en nyhetssajt kom.jag in på ett videoklipp från en konsert från Holland med otroliga nio medlemmar på scen, samtliga med olika masker. Som mina hjältar i Kiss, fast nio resor värre.

Värre är förresten fel ord. När trummisen Joey Jordison slog in takten till låten “(sic)” golvades jag helt och fullständigt. Nu drar jag kanske en bisarr paralell men det är därför jag fattar att Håkan Hellström röjer framgångar (inte minst hos Markus Larsson på Aftonbladet).

Musik är mer än att med precision framföra ett flygande stycke musik med en skönsång som hade gjort Frank Sinatra stolt.

Musik handlar lika mycket om att förmedla en känsla. Bagaren kan inte sälja brödet om han inte kan förmedla att det smakar gott. Min mamma och pappa förstår inte grejen med Slipknot, som bandet jag såg på datorskärmen heter. Skrik och skrän, buller och bång.

Men jag klandrar inte dem, eller någon annan för den delen. På samma sätt som de tycker det är knäppt att man kan lyssna låtar som “The Heretic Anthem”, “Surfacing” och “Spit it out” tycker jag det är knäppt att en man, som sjunger som en katt som pryglas med en griffeltavla, kan fylla Ullevi flera gånger om.

Men jag kan förstå det. Det är en känsla och ett budskap som förmedlas, som går bortom det som är musikvetenskapligt korrekt (eller vad man nu ska säga). Där, på det stället står Slipknot och Håkan Hellström hand i hand och säljer bröd utav själva fan.